Skip Navigation LinksHem > Norrbottenspets

 

Kort introduktion


Norrbottenspetsen är en liten ras till antalet, det registreras ungefär 150 valpar om året hos SKK. Många av dessa hundar ägs av jägare och används för dess förmåga att ställa främst fågel men även annat vilt. Aveln är inriktad på fågeljakt och att bredda avelsbasen med friska och rastypiska individer.


Liksom alla urhundsraser är norrbottenspetsen en frisk ras. Enligt Agrias stora hundundersökning kräver norrbottenspetsen minst veterinärvård och rasen ligger trea på listan över de raser som blir äldst.


Dessa hundar tycker om att arbeta och kan tycka att aktivering i form av lydnad, agility och s.k. klicker-träning är väldigt rolig. Inne är de oftast lugna och älskar att gosa i soffan, men i skogen är det full fart på grund av intresset för vilt. En norrbottenspets kan alltså användas till mycket, men eftersom rasen är liten och efterfrågan stor bland fågeljägare säljs valpar hellst till fågeljagande hem.


Norrbottenspetsen är renlig och luktar inte mycket hund, den tvättar sin päls som en katt. Till karaktären är den självsäker och livlig men samtidigt uppmärksam och vänlig. Norrbottenspetsen är en följsam och social hund som måste få vara en del av familjen. Det är inte en hund som ska lämnas ensam inne eller i hundgård hela dagarna. Den mår bra av mycket fysisk träning och mental stimulering i form av långa promenader och gärna jakt, träning eller lek.
Ytterligare beskrivning och historia om rasen finns i rasstandarden.


Information är hämtad från SSF, SKK Agria Djurförsäkringar och egna erfarenheter.


Rasstandard 


Ursprungsland / Hemland: Sverige


Användningsområde: Jakthund på skogsfågel.


Bakgrund / Ändamål: Norrbottenspetsen härstammar troligen från små laikor som redan under förhistorisk tid fanns hos jägarfolket inom Nordkalottområdet. Den lilla jaktspetsen har funnits under årtusenden och överlevt under naturligt urval där endast de starkaste och effektivaste hade en chans till överlevnad. I dessa områden var jakten nödvändig och skulle ge både föda och skinn.


Pälsjägarna försågs förr med den enda gällande valutan i de här trakterna, dvs eftertraktade skinn från tex sobel, mård och hermelin. När skinnpriserna rasade efter andra världskriget försvann även intresset för Norrbottenspetsen. Det ledde till att den avregistrerades hos Svenska Kennelklubben som utdöd ras. Men det skulle visa sig att rasen hade överlevt, dock mest som vakt och sällskapshund på avlägsna gårdar i Norrland inland. Ett fåtal jägares hängivna arbete med att finna typiska hundar, under framförallt senare delen av 1960-talet, säkerställde rasens fortlevnad som jakthund.


År 1967 återinförde SKK rasen i sina register och en ny standard upprättades. Numera används rasen främst till skogsfågeljakt, men den är fortfarande effektiv på hårvilt och den ställer även älg.


Helhetsintryck: Norrbottenspetsen ska vara en liten och lätt spetshund. Den skall vara stramt byggd med torr, välutvecklad muskelatur. Rasen skall ha mycket god resning, bära huvudet högt och frimodigt samt vara synnerligen rörlig. De skillnader i kroppsbyggnaden som betingas av könet skall vara tydligt framträdande.


Uppförande / Karaktär
I sin egenskap som jakthund skall Norrbottenspetsen till sin karaktär vara uppmärksam och oförvägen. Den skall vara skärpt, livlig, vänlig och självsäker och får inte vara nervös, skygg eller aggresiv.


Huvud:
Huvudet ska vara kraftfullt, torrt och välskuret. Det skall såväl framifrån som från sidan sett vara kilformigt.


Skallparti:
Skallpartiet skall vara relativt brett. Pannan skall vara lätt välvd och hjässan förhållandevis plan.


Stop:
Stopet skall vara tydligt men måttligt markerat.


Nostryffel:
Nostryffeln skall vara svart.


Nosparti:
Nospartiet skall vara måttligt långt. Dess längd skall vara som halva huvudets totala längd eller kortare. Nospartiet skall vara tydligt avsmalnande mot nosspetsen. Nosryggen skall vara rak.


Läppar:
Läpparna skall vara tunna, torra och väl slutna.


Käkar / Tänder
Saxbett med väl utvecklade käkar och tänder.


Kinder:
Okbågarna skall vara markerade.


Ögon:
Ögonöppningarna skall vara mandelformade och något snett ansatta. Ögonen skall vara medelstora och klara med ett lungt men intensivt uttryck. Färgen skall vara mörkbrun.


Öron:
Öronen skall vara högt ansatta, något över medelstorlek och styvt upprättstående. Spetsarna skall vara något rundade.


Hals:
Halsen ska vara förhållandevis lång, torr och muskulös och med lätt välvd nacke. Den skall föras med god resning.

Kropp:


Manke:
Manken skall vara markerad.


Rygg:
Ryggen skall vara kort och plan. Den skall vara stark, muskulös och fjädrande.


Länd:
Länden skall vara kort och bred.


Kors:
Korset skall vara förhållandevis långt och brett, svagt sluttande med välutvecklad, fast muskelatur.


Bröstkorg:
Bröstkorgen skall vara relativt djup, ungefär hälften av mankhöjden, och förhållandevis lång med välutvecklade bakre revben. Den skall framifrån sett vara oval. Förbröstet skall vara välutvecklat och tydligt markerat. Fronten skall ha normal bredd.


Underlinje:
Från sidan sett skall bröstkorgens djupaste punkt skära underarmen jäms med eller strax nedanför armbågen och sedan mjukt övergå i buklinjen. Denna skall vara endast måttligt uppdragen.


Svans:
Svansen skall vara relativt högt ansatt och bäras i en förhållandevis hög båge. Den skall vara löst ringlad med svansspetsen buren utmed lårets sida. Utdragen bör svansen inte nå nedanför hasleden.


Extremiteter:


Framställ:
Framifrån sett skall benen vara raka och parallella.


Skulderblad:
Skulderbladet skall vara långt och brett med väl utvecklad kam och muskelatur. Det skall ligga väl an mot bröstkorgen. Skulderbladet skall vara förhållandevis väl tillbakalagt.


Överarm:
Överarmen skall ha samma längd som skulderbladet och bilda en tydlig vinkel mot densamma. Den skall vara kraftig och ligga väl an mot bröstkorgen men vara fritt rörlig.


Armbåge:
Armbågarna skall varken vara utåt- eller inåtvridna.


Underarm:
Underarmarna skall vara raka och försedda med kraftig benstomme. De skall ha torr och smidig muskelatur.


Mellanhand:
Handlovar och mellanhänder skall vara kraftiga. Från sidan sett skall mellanhänderna vara något vinklade.


Tassar:
Framtassarna skall vara små, kraftiga och riktade rakt framåt. De skall vara väl välvda, slutna och vara försedda med välutvecklade fasta trampdynor.


Bakställ:
Bakbenen skall bakifrån sett stå parallellt.


Lår:
Lårbenen skall vara förhållandevis långa och bilda en nästan rät vinkel mot bäckenet. De skall vara försedda med kraftig muskelatur.


Knä:
Knälederna skall vara kraftiga.


Underben:
Underbenen skall bilda en tydlig framträdande vinkel mot lårbenen.


Has:
Hasorna skall, såväl framifrån som från sidan sett, vara breda och kraftiga.


Mellanfot:
Mellanfötterna skall vara torra och smidiga samt ganska långa.


Tassar:
Baktassar, se framtassar.


Rörelser:
Rörelserna i skritt och trav skall uppvisa jämna, flytande och vägvinnande steg med en fast rygglinje. Rörelserna skall vara parallella.


Päls:


Pälsstruktur:

Hårlaget skall vara av två slag. Ett undre fint och tätt bestående av bottenull och ett täckhår som skall vara hårt, kort och rakt. Detta skall vara ganska åtliggande med varierade längd på olika delar av kroppen.
Kortast skall det vara på nosryggen, hjässan, öronen och benens framsidor och längst på halsen, lårens baksidor och svansens undersida.


Färg:
Grundfärgen skall vara vit med gulröda eller rödbruna tecken. Andra färger i tecken är också tillåtna.


Storlek / Vikt:


Mankhöjd:

Idealhöjd för hanhund: 45 cm
Idealhöjd för tik: 42 cm
En variation från idealhöjden tolereras med + / - 2 cm.


Fel:
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.
- Avsaknad av fler än fyra premolarer.


Diskvalificerande fel:
- Stubbsvans.


Testiklar:
Hos hanhund måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.